Förklaringar, råd och anvisningar av Lars Audell
och Åke Hedhammar, SKK:s veterinäravdelning.
Höftledsdysplasi (felaktig utveckling av höftleden)
är en relativt vanlig åkomma hos framför allt
våra storvuxna hundraser. Till skillnad från höftledsdysplasi
hos människa där utvecklingsrubbningen i flertalet
fall kan påvisas redan hos spädbarn kan man hos hundar
ytterst sällan hitta några fel på de unga valparna.
Rubbningen i ledens utveckling äger rum under hundens uppväxttid
och först när skelettet är moget kan man med
god säkerhet bedöma höfternas utseende medhjälp
av röntgen.
Från och med 2000.01.01 gäller inom hela Norden att
hundarna skall vara minst 12 månader gamla för att
höftlederna skall bli officiellt bedömda på
SKK och resultatet skall kunna införas i SKK:s register.
Dock gäller för ett antal raser: Bullmastiff, douge
de bordeaux, grand danois, leonberger, maremmano-abruzzese,
mastiff, mastiff nepolitano, Newfoundlandshund, landseer, pyrenéerhund
samt S:t bernhardshund att dessa raser skall ha uppnått
18 månaders ålder för en officiell höftledsdiagnos.
Röntgenbilder av hundar med misstänkta ledfel kan
avläsas från och med 6 månaders ålder.
Denna tidiga avläsning görs enbart för att hundar
med eventuellt grava fel skall få adekvat behandling av
veterinär och besparas onödigt lidande.
Samtliga hundar skall vara ID-märkta senast vid röntgentillfället
av SKK godkänd metod.
Gradering
Röntgenundersökning kan aldrig bli en exakt metod
för fastställande av en hunds höftledsstatus.
Några helt tillförlitliga, mätmetoder för
de olika graderna av dysplasi finns inte. För djurägarens
skull och för att undvika att hundar felaktigt klassas
som dysplastiska är därför målsättningen
att i tveksamma fall hellre fria än fälla.
A Normala höftleder
B Nästan normala/gränsfall
C Lindrig dysplasi
D Måttlig dysplasi
E Höggradig dysplasi
Övriga förändringar
Höftledsdysplasi ger förr eller senare upphov till
förslitning av brosket i höftleden. Broskförslitningen
kan ses på röntgenbilden men mycket snart tillkommer
benpålagringar som kan urskiljas relativt enkelt. Dessa
benpålagringars storlek och utbredning är ett relativt
gott mått på graden av broskförslitningen i
leden. Pålagringarna ökar i regel med åldern
och leder ibland till att höftleden blir helt deformerad
hos den gamla hunden. Detta gör att röntgen bilder
av gamla hundar med kraftig pålagringar inte går
att bedöma ur dysplasisynpunkt. Något säkert
samband mellan pålagringarna och smärta finns ej.
Det är dock ovanligt att äldre hundar visar några
symtom från höftlederna utan att det föreligger
benpålagringar. För att ge ägarna tillhundar
med dysplasi ytterligare information om deras hundars höftledsstatus
anges i röntgenutlåtandet om benpålagringar
kan ses och i så fall hur stora och utbredda de är
LBP = lindriga benpålagringar
MBP = måttliga benpålagringar
KBP = kraftiga benpålagringar
DUPLEX = båda sidor
Det bör observeras att gamla hundar i enstaka fall kan
få pålagringar och även smärtor från
höftlederna trots att höftlederna varit utan anmärkning
eller till och med utmärkta när hundarna varit unga.
Oftast är det fråga om en förslitning som drabbar
även andra leder. Detta ses speciellt hos hårt arbetande
bruks- och draghundar samt avelstikar.
Symtom hos hundar med höftledsdysplasi
Det är omöjligt att enbart av en röntgenbild
kunna utläsa om en hund lider av sitt höftledsfel.
Det finns hundar som är halta och visar andra tecken på
smärta trots att de bara har en lindrig dysplasi, medan
enstaka hundar med kraftig dysplasi kan vara helt symptomfria.
Sättet att hantera den enskilda hunden framför allt
vad avser motion och hundens utfodring samt hundens psyke och
vilja att röra sig är många gånger av
avgörande betydelse.
Generellt sett har hundar inom små hundraserna mindre
problem av höftledsfel än större och tyngre hundar.
Inom de medelstora och storvuxna kan man säga att hundar
med höftledsdysplasi grad C sällan visar tecken på
smärta eller hälta vid ung ålder. De får
dock i regel med tiden små pålagringar och i enstaka
fall inskränkt rörelseförmåga när
de blir gamla.
Hundar med höftledsdysplasi grad D eller E kan vara kliniskt
friska eller ha relativt litet besvär men en del kan utveckla
svåra tecken på smärta och rörelseinskränkning,
särskilt när de blir äldre.
Behandling av hundar med höftledsdysplasi
Ofta ställs frågan hur man skall förfara med
hundar som har höftledsdysplasi. Givetvis bör de hundar
som visar hälta eller smärta veterinärundersökas.
När det gäller de hundar som ej visar några
tydliga symtom av sina höftledsfel kan man som generell
regel säga att de bör motioneras regelbundet men med
måtta. Hård motion, hinderlöpning och dragning
med pulka bör undvikas, åtminstone för hundar
med grövre dysplasigrad.
Övervikt innebär också en ökad belastning
av höftlederna. Hundar med höftledsdysplasi skall
därför hållas slanka.
Vid svårare besvär orsakade av höftledsdysplasi
kan man hos unga hundar som sista utväg företaga en
operation (borttagandet av ledhuvudet) som kan göra det
möjligt för dem att leva ett relativt normalt liv.
Operationen rekommenderas dock ej på stora och tunga hundar.
Äldre hundar som börjar få besvär av höftledsdysplasi
kan ofta få en klinisk förbättring genom ett
ingrepp på lårens insida (pectineusmyotomi). Hunden
kommer efter operationen att gå något mer bredbent
och detta bidrar till bättre stabilitet i höftleden.
Operationen är relativt enkel och kan vara värd att
pröva i en del fall. På vuxna hundar med allvarliga
höftledsskador kan även sk protesoperationer (konstgjorda
leder) göras. Dessa operationer är dock komplicerade
och mycket dyra att utföra.
Bedömning av hundens lämplighet för avel
Riskerna för att en hund skall utveckla höftledsdysplasi
är till stor del ärftligt betingade. Detta innebär
bland annat att som själva har höftledsdysplasi oftare
producerar avkomma med dysplasi an hundar med normala höftleder.
Hundar som vid röntgenologisk bedömning av höftlederna
visats ha höftledsdysplasi bör därför inte
användas i avel.
Detta gäller alla grader av dysplasi och oavsett om hunden
själv visar hälta eller inte. Det faktum att hunden
har en felutvecklad höftled ökar riskerna för
att avkomman skall få höftledsdysplasi av både
lindrigare och gravare former.
Också hundar med normala höftleder kan producera
avkomma som får höftledsdysplasi. Riskerna för
att en hund med normala höftleder producerar avkomma med
höftledsdysplasi ökar om dess föräldrar
och / eller kullsyskon har höftledsdysplasi.
Knäleder
Röntgenundersökning av knäleder sker endast avseende
boxer. Central registrering av resultat från knäledsröntgen
startade 1989 på begäran av rasklubben. För
officiell registrering av resultaten kräva att hunden skall
vara minst 12 månader gammal och ID-märkt senast
vid röntgentillfället. Röntgenremiss skall insändas
till SKK tillsammans med röntgenbilden och djurägaren
får röntgenresultatet med diagnos i likhet med övriga
officiella röntgensvar.
Vad gäller avel avseende olika raser
I Svenska Kennelklubbens registreringsbestämmelser samt
i Svenska Kennelklubbens genetiska hälsoprogram står
vad som gäller avseende veterinära undersökningar
gällande DIN ras.
Överklagande av bedömning
Överklagande av röntgenavläsningsresultat till
den nordiska röntgenpanelen kommer fr o m 2000.01.01 att
avgiftsbeläggas. Överklagan kan då ske av veterinär
och/eller hundägare.
Internationellt certifikat
Det utfärdade röntgencertifikatet kommer att vara
FCI:s godkända internationella HD-certifikat.
Avläsningar enligt FCI:s fastställda principer utfärdade
i annat land kommer därmed att kunna jämföras
med avläsningar gjorda i Sverige.
Övrig Röntgen
Övriga röntgenbilder som insändes till SKK blir
avlästa mot erläggande av avgift härför.
Dessa resultat blir dock ej officiellt registrerade hos SKK.
|
Förklaringar, råd och anvisningar till hundägare
av Lars Audell, röntgenkonsult vid SKK:s veterinäravdelning.
Med armbågsledsarthros menas en onormal förslitning
av ledbrosket i armbågsleden. Denna förslitning ses
oftast ej på röntgenbilden, men ger upphov till benpålagringar,
vilka kan urskiljas relativt tydligt. Pålagringarna tilltar
och förändrar leden så länge den onormala
förslitningen pågår. Avläsningen av röntgenbilder
av armbågar går framför allt ut på att
utvärdera om det föreligger benpålagringar i
lederna och i så fall hur mycket.
Orsaker till armbågsledsarthros
Orsaken till förslitningen av ledbrosket och de senare
uppkomna pålagringarna, är olika typer av tillväxtrubbningar
i och under hundens uppväxttid och kan sällan påvisas
före 3,5 månaders ålder. Gemensamt för
de olika tillväxtrubbningarna är att små men
väsentliga delar av ledbrosket inte utvecklas normalt eller
att det skadas pga. rubbad utveckling i omgivande benvävnad.
Den vanligaste rubbningen förekommer på armbågsbenets
spets, i den nedre, främre delen av ledhålan. Detta
kallas fragmenterad processus coronoidus, FPC. Den näst
vanligaste rubbningen förkommer på överarmens
inre ledrulle i den nedre delen av ledhålan, nästan
mitt emot på den plats på armbågsbenet där
FPC kan förekomma. Utseendet på denna skada liknar
det som ibland ses också i bog- och knäled. Detta
kallas ostechondrosis dissecans, OD. En tredje relativt ovanlig
tillväxtrubbning har varit känd sedan länge hos
framför allt schäfer. Genom en ofullständig förbening
av armbågsbenets tillväxtlinje i den övre delen
av ledhålan bildas en relativt stor ”lös benbit”
som är väl synlig på en röntgenbild av
leden. Detta kallas ununited processus anconeus, UPC. Ledbroskdefekter
kan även ses i andra delar av leden men är ovanliga.
De vanligaste benämningarna på ovanstående
olika typer av utvecklingsrubbningar är osteochondros (benbroskskada,
degeneration ) eller armbågsledsdysplasi (felaktigt utveckling
armbågsleden).
Det bör observeras att det enbart är UPC, som är
lätt att identifiera på en röntgenbild. Den
vanligaste defekten, FPC, är oftast mycket svår att
urskilja. Till skillnad från metodiken vid avläsning
av höftledsröntgenbilder, där man direkt bedömer
det eventuelle felet i utvecklingen av leden och sedan separat
anger hur mycket pålagringar som tillkommit (arthrosgrad),
är det när det gäller armbågsleder oftast
endast möjligt att avläsa om det föreligger benpålagringar
och i så fall hur mycket. Hos hundar med tydliga kliniska
symtom (bl. a hälta) på grund av defekter i armbågsleden
ses dock ofta benpålagringar vid röntgenundersökning
redan inom 1 månad efter det att de första symtomen
på ledskada har uppmärksammats.
Tyvärr ger inte graden av artros någon säker
upplysning om hur allvarlig den ursprungliga defekten i leden
är, speciellt inte hos äldre hundar, eftersom arthrosen
ökar med åldern och även är starkt beroende
på det sätt hunden motioneras på.
Drabbade raser
Armbågsledsarthros har de senaste 15 åren uppmärksammats
och diagnostiserats allt oftare hos hundar av några av
de storvuxna raserna. Till skillnad från höftledsdysplasi,
som är ett problem för alla storvuxna raser, är
armbågsledsarthros bara ett problem för mindre antal
av dessa.
För några av de mest utsatta raserna är det
dock en vanligare orsak till hälta än höftledsdysplasi.
Sedan början av 1980-talet har förekomsten av armbågsledsarthros
kontrollerats hos berner sennenhund och rottweiler. På
senare år har flera andra raser anslutit sig till kontrollen
och 1988 fanns resultat angående ca70 000 hundar registrerade
på SKK. Arvbarheten när det gäller rottweiler
och berner sennenhund har visats liga i nivå med eller
strax under den som gäller för höftledsdysplasi.
Andra raser där armbågsledsarthros förekommer,
men där vi ej ännu vet arvbarheten, är labrador
retriever, Golden retriever, Newfoundlandshund, S:t bernhardshund
samt övriga sennenhundar.
Gradering
Vid den centrala granskningen av röntgenbilder graderas
armbågsledsarthros enligt följande skala:
UA inga påvisbara förändringar
lbp (I) indriga benpålagringar
mbp (II) måttliga benpålagringar
kbp (III) kraftiga benpålagringar
I de fall man helt säkert kan utvärdera grundorsaken
till arthrosen skrivs detta i klartext på den del som
bifogas röntgencertifikatet. Något säkert samband
mellan graderna av benpålagringar och smärtsymtom
finns ej, men unga hundar, med måttliga eller kraftiga
pålagringar, visar ofta stelhet och hälta framför
allt efter hård motion.
Symtom hos hundar med armbågsledsarthros
Flertalet hundar med lindriga pålagringar efter 1 års
ålder visar inga tecken på smärta (hälta).
De hundar som är halta bör undersökas av veterinär.
I ett tidigt skede, innan leden har fått för stora
förändringar, finns förutsättningar för
att ett kirurgiskt ingrepp skall göra hunden besvärsfri.
Operationens syfte är att avlägsna alla eventuella
lösa bitar eller fragment. En led som redan har pålagringar
blir dock aldrig helt frisk igen. Pålagringarna ökar
ofta något, även efter en lyckad operation. Hundarna
brukar dock kunna bli besvärsfria resten av livet om de
inte hålls i allt för högt hull och inte ansträngs
kraftigt, såsom vid draghunds arbete eller hård
brukshunds- eller jakthundsträning. När hundarna är
halta och har stora förändringar i lederna ger operation
sällan någon bestående förbättring.
Oftast får man istället inrikta sig på att
försöka få hunden besvärsfri genom ändrad
motion och eventuellt även ge smärtstillande medel
de gånger hunden har påtaliga symtom. Vid kroniska,
grava hältor som inte svarar på behandling kan av
djurskyddsskäl avlivning vara den enda utvägen.
Bedömning av hundens lämplighet för avel.
Vetenskapliga studier visar att utvecklingen av armbågsledsarthros
hos de undersökta raserna till stor del är ärftligt
betingat. Mycket återstår dock att studera, såsom
vilka raser som är drabbade i nämnvärd utsträckning,
skillnader i arvbarhet mellan raser, avkommebedömning med
avseende på kullsyskon osv.
Trots detta rekommenderas redan nu, att
endast hundar utan arthrosförändringar användes
till avel. |
