Hundens
sjukdomar och defekter. |
Denna
sida är ständigt under uppbyggnad ;-) |
|
Linsluxation
- Primär |
Tonsillit |
Degenerativ
Myelopati (DM) |
Microphthalmia |
Magomvridning |
Hypotyreos |
Glaskroppsframfall |
Tandbortfall |
Navelbråck |
PRA |
Kryptochism |
Svanslöshet |
|
|
|
|
Linsluxation
- Primär |
|
(Troligen
den sort som förekommer på Chinese crested dog enl.
Garmer)
Förklaring/Sjukdomsförlopp
Linsen i ögat lossnar från de trådar som håller
den i sitt normala läge.
Defekten drabbar vanligen båda ögonen
samtidigt eller med kort mellanrum.
Linsluxation debuterar vanligen först någonstans
vid fyra till sju års ålder. Yngre fall där
hunden drabbas redan vid tre års ålder har dock
förekommit.
Linsluxation har som regel ett relativt långsamt
förlopp, men upplevs vanligen som akut då man som
hundägare oftast inte upptäcker luxationen förrän
hunden börjar uppvisa tecken på synbesvär samt
smärta. Till följd av hur linsen rör sig inuti
ögat då den lossat kan olika besvär märkas.
I vissa fall blir blodkärlen i ögonvitan förstorade
och därmed mer synliga till följd av att trycket i
ögat ökar. I andra fall kan man ana dimgrå ton
mitt i ögat. Denna uppstår då den lösa
linsen gnider emot hornhinnan och grumlar dess yta.
Vid tryckförändringar i ögat
på grund av att linsen fallit ur läge kan den drabbade
hunden uppleva såväl irritation som stark smärta
vilket ofta leder till att hunden gnuggar eller river mot ögat.
Hunden behöver i detta skede omedelbar vård med trycksänkande
ögondroppar för att förhindra att synnerven skadas
allvarligt. Har hunden inte kommit under behandling inom 72
timmar från att trycket ökat är skadan i regel
irreversibel och hunden blir totalt blind. Tillståndet
är i det här läget mycket smärtsamt för
hunden och bör tas på största allvar.
I gynnsamma fall där en luxering upptäcks
i tid innan ögat blivit allt för allvarligt skadat
kan en operation utföras där linserna avlägsnas
kirurgiskt. Hunden behåller då ledsyn och kan leva
ett fullgott liv. Hundar är i regel mycket anpassningsbara
och lär sig allt som oftast att använda sina andra
sinnen för att kompensera en nedsatt syn. En hund som drabbas
av linsluxation är således inte nödvändigtvis
dömd till döden.
Linsluxation kan ibland orskas av särskilt
kraftigt yttre våld som t ex vid bilolyckor eller mycket
kraftigt slag mot huvudet.
Behandling/Medicinering
Operation är nästan alltid den enda effektiva åtgärden,
men resultaten har hittills inte varit de bästa. Ögat
blir till slut ofta blint. Den ärftliga typen av linsluxation
drabbar förr eller senare också det andra ögat.
Arvsgång
Linsluxation nedärvs vanligen recessivt autosomalt vilket
innebär att båda föräldrarna måste
vara antingen anlagsbärare eller sjuka för att sjukdomen
skall uppkomma hos avkomman.
Sjukdomen drabbar hanar och tikar lika.
Detektion
Linsluxation diagnostiseras genom ögonlysning.
Vid ögonlysning av kan en subluxation upptäckas
innan linsen hinner luxera helt och eventuella skador på
ögonen kan därmed minimeras.
Tecken på linsluxation som hundägaren
själv kan se framträder först då tillståndet
är betydligt allvarligare än att linsen subluxerat.
Avelsrekommendation
Avelsförbud för drabbad hund
Avelsförbud för drabbad hunds föräldrar
Avelsförbud för drabbad hunds avkommor
Avelsförbud för drabbad hunds helsyskon
Avelsförbud för drabbad hunds mor-/farföräldrar
Avelsförbud för drabbad hunds barnbarn
I
övrigt gäller uppfödaransvaret att iaktta försiktighet
vid planering av avel och inte göra sk ''riskkombinationer''. |
|
|
|
|
Microphthalmia |
|
Micro
är ett medfött fel som innebär att ögonen
är onormalt små. Detta gör att valpen får
begränsad syn. Om detta inträffar i en kull rekommenderas
det att hela kullen och föräldrarna ögonundersöks
eftersom andra onormalheter kan förekomma. Micro har studerats
i många raser och en tydlig genetisk koppling finns, det
går inte att behandla men en hund kan leva ett lyckligt
liv om ägaren inser sin hunds handikapp.
Mer info om Microphthalmia
kommer |
Artiklar
Att läsa om Microphthalmia |
Microphthalmia |
|
|
Terrific
pets |
|
|
Spännande
läsning ang. Merle och ögonmissbildning |
|
|
|
|
Glaskroppsframfall |
|
Förklaring/Sjukdomsförlopp
Uppstår när glaskroppsmassa läcker ut genom pupillen
till ögats främre del, den s.k. främre ögonkammaren.
Det är aldrig normalt. I vissa fall kan det bero på
förändringar i glaskroppens konsistens, men det kan
vara ett tidigt tecken på att linsen inte sitter helt stabilt
på sin plats och förebådar då linsluxation.
I det europeiska ögonprogrammet (ECVO Eye
Scheme), som Danmark, Norge och Finland nu har, och som Sverige
kanske går med i, bedöms glaskroppsframfall (vitreous
prolapse, vitreous leakage) som misstänkt linsluxation.
Det svenska SKK-programmet har en separat diagnos
glaskroppsframfall därför att den svenska ögonpanelen
ville ha den åtskild från linsluxation. Det finns
raser som kan ha glaskroppsframfall utan att få linsluxation.
Den separata diagnosen ger bättre möjlighet att hitta
dessa fall och att följa dem. I raser där linsluxation
förekommer är glaskroppsframfall alltid ett misstänkt
första symtom.
Behandling/Medicinering
Det finns ingen behandlingsmetod.
Arvsgång
Glaskroppsframfall nedärvs vanligen recessivt autosomalt
vilket innebär att båda föräldrarna måste
vara antingen anlagsbärare eller sjuka för att sjukdomen
skall uppkomma hos avkomman.
Sjukdomen drabbar hanar och tikar lika.
Detektion
Glaskroppsframfall diagnostiseras genom ögonlysning.
Avelsrekommendation
Hund drabbad av glaskroppsframfall:
Ingen avel innan ny ögonlysning om 6 månader.
Om glaskroppsframfallet inte har ökat
och om det inte finns tecken på linsluxation: avel i begränsad
omfattning = 1 kull.
Ny ögonlysning om ytterligare 6 månader.
Om fortfarande oförändrat: inga avelsrestriktioner
Avel med nära släktingar: inga restriktioner
Naturligtvis
gäller uppfödaransvaret att avla med försiktighet
och inte dubbla på risklinjer.
|
|
|
|
|
PRA
(Progressiv Retinal Atrofi) |
|
Förklaring/Sjukdomsförlopp
PRA (Progressiv Retinal Atrofi) är en ögonsjukdom som
finns hos många olika raser. Det finns minst 2 typer av
PRA hos Chinese Crested Dog.
Fortskridande förtvining av näthinnan.
Drabbar bägge ögonen samtidigt.
I sjukdomens tidiga stadie blir den påverkade
hunden nattblind. Den tappar förmågan att justera
sin synförmåga till dunkelt ljus. Detta märks
bl a genom att hunden vid gång i svag belysning stöter
i saker och ting, samt att hunden kan börja känna
sig otrygg när den är ensam i mörker.Därefter
försämras hundens synförmåga även
i dagsljus.
Sjukdomen resulterar i att hunden helt tappar
synen.
Behandling/Medicinering
Sjukdomen går inte att behandla
Arvsgång
PRA är en ärftlig autosomal enkel recessiv sjukdom,
vilket innebär att båda föräldrarna måste
vara antingen anlagsbärare eller sjuka för att sjukdomen
skall uppkomma hos avkomman.
Sjukdomen drabbar hanar och tikar lika.
All avkomma till sjuk hund blir minst anlagsbärare.
Detektion
PRA diagnostiseras vanligen genom s k ögonlysning.
Ögonlysning innebär att veterinären, efter utvidgning
av hundens pupiller med hjälp av ögondroppar, tittar
in i ögonen med hjälpa av ett speciellt instrument.
Ögonlysning görs endast av särskilt utbildade
veterinärer. En ögonlysning visar endast att hunden
ej har PRA för tillfället. Hunden kan mycket väl
komma att utveckla PRA senare i livet, eller vara anlagsbärare
av sjukdomen utan att själv vara sjuk.
Man kan även undersöka ögonen
med elektroretinografi, ERG. Detta är en dyrare elektrisk
mätning av näthinnefunktionen, som kräver att
hunden är nersövd. Ett normalt ERG utesluter med stor
sannolikhet att hunden har PRA eller kommer få det senare
i livet. Det utesluter dock inte att hunden är anlagsbärare
av PRA, eller kommer drabbas av framtida katarakter. Tillgängligheten
på detta test är begränsad och mkt kostsam
Det finns en variant av PRA som kan gentestas.
Det är PRCD-PRA. Då det finns flera typer av PRA
hos Chinese Crested Dog så kan man i dagsläget inte
nöja sig med ett gentest. Ögonlysning alt ERG-test
är det enda sättet att försäkra sig om att
ens hund inte har PRA.
Avelsrekommendation
Avelsförbud för drabbad hund
Avelsförbud för drabbad hunds föräldrar
Avelsförbud för drabbad hunds avkommor
Avelsförbud för drabbad hunds helsyskon
Eftersom sjukdomen är progressiv, dvs utvecklas
med tiden, bör man om möjligt vänta med avel
tills hunden blivit två år.
I övrigt gäller uppfödaransvaret
att iaktta försiktighet vid planering av avel och inte
göra sk ''riskkombinationer''.
När de har ögonlysts klassificeras de inom de klasser:
Fri (A), Troligen bärare (B), Smittad (C)
A - En A-hund ska med mer än 99% sannolikhet
vara fri från PRA anlag. En hund som får resultatet
A kan alltså användas till alla hundar som är
testade A eller B.
B
-En B-hund är med 99% sannolikhet anlagsbärare för
PRA, men kommer själv inte utveckla sjukdomen. En hund
som får resultatet B bör därför enbart
användas tillsammans med A-testade hundar, dels för
att minska andelen anlagsbärare och dels för att inte
riskera att producera en valp med PRA.
C - En C-hund
kommer i mer än 99% av fallen att utveckla PRA. Dessa hundar
ska inte användas i avel under några som helst omständigheter
då detta ej är förenligt med god avelsed. |
|
LÄNKAR
ANG. ÖGON SJUKDOMAR |
SSVO |
|
|
DNA
REMISS (SKK) |
|
|
|
|
|
|
Tonsillit |
|
På
var sida i halsen sitter halsmandlarna, tonsillerna, som består
av lymfvävnad. Tonsillernas uppgift är att upptäcka
och bekämpa infektioner som kommer in i kroppen genom munnen.
Olika
infektionsämnen kan angripa tonsillerna och orsaka tonsillit
(tonsillinflammation). Symptomen är ofta feber och svårighet
att svälja mat och vatten. Följaktligen kan hunden
få nedsatt aptit. Akut tonsillit är relativt lättbehandlad
och går oftast att åtgärda med en antibiotikabehandling.
Upprepade
tonsilliter kan leda till att hundens tonsiller blir förstorade.
Hunden kan då få permanent nedsatt aptit eftersom
den besväras av tonsillerna vid födointaget. Detta
kan medföra att hunden blir svår att hålla
i hull. I dessa fall kan det bli aktuellt att avlägsna
tonsillerna genom operation.
Hunden har två stycken tonsiller(halsmandlar)placerade
på ömse sidor om svalget som vanligtvis ligger dolda.
Vid en infektion blir det röda och faller fram ur sina
fickor.
SYMPTOM:
Tonsillit yttrar sig i, förutom svullna tonsiller ,feber
och trötthet. Svårighet att svälja och ibland
i hälta.
Hundägaren blir ibland lite förvånade när
de får instruktion av sin uppfödare att titta hunden
i halsen när den haltar. Men det kan faktiskt ha ett samband,
framförallt på unga hundar. Det är inte alltid
som hunden visar symptom och därför är det viktigt
att man tar för vana att regelbundet titta sin hund i halsen.
Obs!: Det är viktigt att man behandlar
en hals infektion snabbt eftersom den kan göra så
att hunden får ledinflamationer och/eller allvarligare
följdsjukdomar som till exempel hjärtfel.
Tonsilliten behandlas först med antibiotika, funkar inte
det så opererar man bort tonsillerna, men det gör
man endast om andra behandlingar inte hjälper.
|
|
|
|
|
Magomvridning |
|
Magomvridning
som oftast kommer på stora raser innebär att magsäcken
snurrar runt så att övre och nedre magmunnen snörps
åt och hindrar maginnehållet att passera åt
något håll.
Magsäcken utvidgas av gaser och trycker därmed på
lungor, hjärtat och blobkärl så hunden får
svårt att andas och dålig blodcirkulation.
Symptom : Hunden blir orolig, vankar av och
an, försöker kräkas och blir spänd över
buken.
Andningen försämras och hunden vill helst inte ligga
ner.
Obs: Detta är ett mycket akut tillstånd
och om hunden ska överleva så krävs mycket snabb
behandling.
Veterinären sätter en kanyl genom bukväggen och
tömmer på så vis ut gaserna.
Sen suger dom ut magsäcks innehållet och efter det
brukar magsäcken återta sitt normala läge igen.
Risken för återfall är stor så oftast
utförs en operation då man syr fast magsäcken
vid bukväggen.
Råd: Man kan minska riskerna för magomvridning genom
att aldrig motionera hunden strax före och efter måltiden
och inte låta hunden dricka alltför stora mängder
vatten i samband med mat eller motion.
|
|
Magomvridning
är ett akut livshotande tillstånd som drabbar vissa
storvuxna raser. Hundens storlek, kroppsform och hull, svagheter
i vissa strukturer i bukhålan och brister i magsäckens
nervförsörjning anses öka risken för magomvridning,
särskilt i samband med felaktig utfodring och om hunden
motioneras direkt efter maten.
Symtomen
är dramatiska. Hunden gör upprepade försök
att kräkas medan magsäcken sväller upp och blir
alltmer stinn. Gasfyllnad i magsäcken påverkar blodtrycket
i de stora blodkärlsstammarna och ger cirkulationssvikt.
Oftast drabbas
dobermann, grand danois och andra doggar, schäfer, sennenhundar,
sankt bernhardshund, de stora vinthundarna och vorsteh. Sporadiska
fall förekommer i många andra storvuxna raser. Den
genetiska bakgrunden till magomvridning är inte helt utredd
men vissa raser och, inom dessa raser, vissa familjer är
predisponerade. |
|
|
|
|
Hypotyreos
(nedsatt sköldkörtelfunktion) |
|
Sköldkörteln
styr via sina hormoner ämnesomsättningen och påverkar
många funktioner i kroppen. Hypotyreos, brist på
sköldkörtelhormon, förekommer hos många
raser. Sjukdomen kan vara medfödd (mycket ovanligt, se
nedan) eller förvärvad.
Den vanligaste
formen är primär hypotyreos som debuterar hos yngre
vuxna djur. Typiska symtom är slöhet, sval och tunn
hud, låg hjärtfrekvens och fetma. Sjukdomen kan även
ge minskad motståndskraft mot infektioner, inlagringar
i hornhinnan och tunn eller dunig päls. Mera sällsynt
är hypertrikosis, tjock mattliknande päls vid tinningarna.
Denna förändring ses sällsynt hos boxer och irländsk
setter.
Hypotyreos
förekommer hos ett tjugotal olika raser i andra länder.
Enstaka medfödda fall har förekommit hos boxer, riesenschnauzer
(i den rasen finns även primär hypotyreos) och skotsk
hjorthund. Valparna hade bred skalle och dvärgväxt
med kort rygg och krumma ben.
Den vanligaste
formen, primär hypotyreos, förekommer i två
former: lymfocytär tyreoidit och idiopatisk atrofi. Vanligast
är den lymfocytära tyreoiditen, en immunmedierad process
i sköldkörteln med ett påtagligt ärftligt
inslag. Lymfocytär tyreoidit förekommer hos beagle,
borzoi, grand danois, irländsk setter och old english sheepdog.
Den idiopatiska atrofin (förtvining utan påvisar
orsak) visar ingen speciell rasdisposition.
Från
USA och Kanada har visats att 3.200 hundar av en miljon drabbas
av hypotyreos. Nio raser var överrepresenterade: airedaleterrier,
cocker spaniel, dobermann, dvärgschnauzer, dvärgspets,
golden retriever, irländsk setter, shetland sheepdog och
tax.
I USA förekommer
hypotyreos hos briard och chow chow, field spaniel, keeshond
och labrador retriever.
I Sverige
är raserna airedaleterrier, hovawart, mellan- och riesenschnauzer
och shetland sheepdog "högriskraser" liksom dobermann
och flera vinthundsraser. Här förekommer hypotyreos
även i samma raser som i USA (ovan).
Sköldkörtelfunktionen
kan visa rasvariation. Köldtoleranta spetsraser har exempelvis
ofta låga sköldkörtelvärden.
Avelsåtgärder
Hundar med hypotyreos bör inte användas i avel. I
raser där hypotyreos är ett erkänt ärftligt
problem bör man avla ytterst sparsamt på de närmaste
släktingarna till hundar med hypotyreos (om alls) och välja
avelsdjur ur bra kullar av de friskaste släkterna. Eftersom
symtomen debuterar hos unga vuxna rekommenderas sen avelsdebut. |
Hypotyreos
hos hund
Hypotyreodism räknas till den vanligaste
endokrina (hormonproducerande körtlar) sjukdomen hos hund.Hypo,
som betyder ” för lite ” och tyroidea som vi
vanligtvis kallar sköldkörtel på svenska, är
alltså en minskad produktion av hormonerna tyroxin ( T4
) och tyronin ( T3 ).
Hormonerna har många funktioner i hundens kropp. Bl.a
för normal fosterutveckling, kolhydrat och fettmetabolismen,
effekter på hjärtat samt benbildning mm.
Det finns fyra former av hypotyreos hos
våra hundar:
Kongenital dvs medfödd, primär, sekundär samt
tertiär. Det är inte alltid lätt att skilja dessa
former åt då symtombilden oftast är väldigt
diffus och lätt kan feltolkas som ett ålderstecken
hos hunden.
Det finns ett flertal tester där man kan säkerställa
diagnosen. Behandlingen är alltid att ersätta bristen
med ökat intag i form av tabletter.
Mer än 95 procent av alla hundar lider av den primära
formen.
Primära hypotyreosen
dvs en förvärvad skada där tyroidea angripes
och förstörs successivt vilket till slut leder till
en hypotyreos.
Mer än 75 procent av körtelns sk. parenkym måste
vara förstört innan man får hormonbrist i körteln.
De vanligaste orsakerna är idiopatisk, lymfocytär
(immunförsvaret) eller mindre vanligt, olika tumörformer
i körteln. Mindre än 5 procent lider av den sekundära
formen.
Sekundära formen
som innebär att ett stimulerande hormon från hypfysen
sk. tyroideastimulerande hormon ( T3 ) saknas eller är
starkt nedsatt. Detta leder alltid till en minskad utsöndring
från den annars friska körteln. Då körteln
blir ostimulerad leder detta senare till att folliklarna i själva
körteln atrofieras ( tillbakabildas och ger senare även
en skada på körteln).
Orsaker till den sekundära formen kan vara hypofysskador
av olika slag tex. Missbildning, tumörer eller andra sjukdomar
i hypofysen. Detta kontrolleras lätt med en T3 test som
normalt ingår i det standardiserade blodprovet som tas
vid misstanke..
Kongenital hypotyreos
ses nog inte så ofta på den vuxna hunden då
många valpar dör i tidig ålder. Oftast utan
diagnos. Orsaken kan vara en mängd olika sjukdomar som
drabbar fostret tex. dålig utveckling av själva körteln,
jodbrist, autoimmun sjukdom, medfödd missbildning av hypotalamus.
M.fl.
Tertiär form
finns inte dokumenterad hos hund då det inte finns mätmetoder
att upptäcka för låg halt av tyreotropin-realising
factor.
De flesta raser kan drabbas av hypotyreos men vissa är
mer predisponerade ( ökad risk att få sjukdomen)
än andra och dit hör new foundlandshunden.
Ökad risk i detta fallet innebär troligen bara att
de drabbas tidigare i livet av sjukdomen än andra raser.
Behandlingen anses god då en vuxen hund med den primära
formen får rätt diagnos och behandling i tid. Prognosen
för övriga former är avvaktande.
När kan man då misstänka
att hunden fått sjukdomen hypotyreos?
Oftast brukar den metaboliska effekten slå igenom starkast
med trötthet, frusenhet, och allmänt hängiga
hundar men symtomen är ibland diffusa. Sjukdomen utvecklas
ofta under en längre period och kan då vara svår
upptäcka. Man kan oftast utifrån de screeningtester
som tas vid misstanke, få en indikation på vilken
typ av hypotyreos som hunden drabbats av.
Så tex. har den primära formen av hypotyreos låga
nivåer av T4 och T3 i cirkulationen och hypofysen medan
TSH sekretionen är ökad.
Det finns fortfarande många obesvarade
frågor kring sjukdomen men nya forskningsrön kommer
hela tiden tex. forskas det mycket kring autoantikroppar som
redan finns dokumenterade hos en del friska hundar och som ev.
senare kan ge upphov till sjukdomen.. En viss genetisk disposition
tror man också förekommer vid en del fall men mer
forskning behövs även här.
Leg vet, klinikchef, Krister Julinder
|
|
|
|
|
Svanslöshet
|
Medfött
kort svans och total avsaknad av svans förekommer inom
vissa raser relativt ofta som ärftliga avvikelser. Hundar
av vissa av dessa raser (och många andra) har tidigare
kuperats.
Inom kynologin
saknas enhetlig terminologi för att beskriva svansförkortning.
Med orden "stubb" och "svanslös" kan
man på svenska mena allt ifrån något förkortad
svans till total avsaknad av svans. Detsamma gäller inom
andra språk vilket gör redovisningar av genetiska
undersökningar i ämnet svårtolkade. Eventuella
kommande genetiska studier kunde vinna på att man noga
anger svanslängden (i kotor) exempelvis som följer:
1. Total svanslöshet (agenesi, medfödd avsaknad av
samtliga svanskotor) är mycket ovanlig hos hund. Defekten
förekommer oftare hos vissa raskatter och kallas då
manx-anlag. Djur med svansagenesi har ofta spina bifida (se
denna), ryggmärgsbråck och/eller svåra rörelsestörningar.
2. Svanslöshet (anuri) innebär att hunden har två
till fyra svanskotor. 3. Stubbsvans (brachyuri) innebär
att hunden har fyra till åtta svanskotor. 4. Kort svans
innebär att hunden har minst åtta kotor men kortare
svans än normalt (för rasen).
Nedan följer
ett försök att placera in olika redan gjorda studier
av svansdefekter i detta schema. Det finns en risk för
tolkningsfel av skäl som tidigare nämnts. Med reservation
för sådana förekommer svansdefekter enligt följande:
beagle - total svanslöshet, stubbsvans; cocker spaniel
- svanslöshet; dobermann - stubbsvans; old english sheepdog
- stubbsvans; rottweiler - stubbsvans, svanslöshet, total
svanslöshet; schipperke - svanslöshet; schnauzer -
stubbsvans, svanslöshet; schäfer - stubbsvans; västgötaspets
- stubbsvans, svanslöshet; welsh corgi pembroke - stubbsvans,
svanslöshet.
Flera undersökningar
tyder på att svanslöshet/stubbsvans i vissa raser
nedärvs som ofullständigt dominant anlag, möjligen
som en letalgen eller som polygener med letal effekt. I andra
raser, exempelvis hos breton, anses arvsgången komplex
men utan inslag av letalgener. Hos beagle och rottweiler förekommer
en variation i svanslängd från total avsaknad av
svans till stubbsvans med fyra svanskotor. Sådan variation
talar för ett inslag av polygener. Selektion och inavel
på individer med de kortaste svansarna har givit grava
defekter.
I raser
där man avlar på svanslösa och stubbsvansade
hundar bör man vara medveten om att total avsaknad av svans
kan öka risken för spina bifida och/eller förändringar
i korsbenet. Kullstorleken bör bevakas då en minskning
kan indikera ansamling av letalgen(er). |
|
|
|
|
Tandbortfall
(oligodontia, anodontia, medfödd frånvaro av tandanlag)
|
|
Med
tandbortfall menas i dagligt tal en medfödd eller utvecklingsbetingad
avsaknad av en eller flera tänder som skall ingå
i det s.k. normala bettet. Att en tidigare befintlig tand lossnat
eller dragits ut kallas däremot inte för tandbortfall.
Tandbortfall har funnits hos hunddjuren i många tusen
år.
Främre
delen av det permanenta bettet hos en vuxen hund har sex framtänder
(incisiver) och två hörntänder (canintänder)
i vardera över- och underkäken. Därefter följer
kindtänderna som numreras framifrån. På varje
sida finns först fyra främre kindtänder (premolarer,
p1-p4). Bakom dem sitter de bakre kindtänderna (molarer,
m1-m3), två i överkäken och tre i underkäken.
Ett komplett bett innehåller alltså tjugo (6+2+8+4)
tänder i överkäken och tjugotvå (6+2+8+6)
tänder i underkäken, totalt fyrtiotvå tänder.
Hos små
valpar (i mjölktandsbettet) finns samtliga framtänder
och hörntänder och de tre bakre premolarerna (p2-p4).
En valp har alltså fjorton tänder i vardera käken
(6+2+6), sammanlagt 28 tänder. En valp som saknar en viss
mjölktand kan, men måste inte, sakna samma tand i
det permanenta bettet.
En extrem
form av tandbortfall förekommer hos (hårlösa)
nakenhundar som kan sakna både samtliga premolarer och
dessutom både canintänder och incisiver.
Vanligare
är bortfall av enstaka tänder, allra oftast p1 och/eller
m3, därefter bortfall av övriga kindtänder. Trubbnosiga
raser saknar ofta p3 och p4. Mer sällan ses avsaknad av
incisiver. Bortfall av en canintand är mycket sällsynt.
Familjär
förekomst av tandbortfall och hög frekvens i vissa
familjer/raser tyder på att anomalin är ärftlig.
I internationell litteratur beskrivs tandbortfall hos några
olika raser, exempelvis borzoi, collie, dalmatiner, dandie dinmont
terrier, dobermann, foxterrier, labrador retriever, skotsk terrier
och yorkshireterrier. Tandbortfall kan även förekomma
i många andra raser och det kan finnas stora skillnader
mellan olika länder för en och samma ras.
Kindtänder
Omfattande studier tyder på att det finns en recessiv
nedärvning för varje tand, dock inte ett enkelt anlag
med så kallad Mendelsk klyvning. Det innebär att
anlag(en) för att en viss tand skall finnas (alternativt
saknas) nedärvs separat och oberoende av anlagen för
övriga tänder. Om man bland genetiskt belastade avelsdjur
valde felfria djur under tre generationer fick man snabbt en
hög frekvens av normala bett. Motsatsen gällde också.
Andra arbeten talar för en enkel recessiv arvsgång,
en recessiv arvsgång i flera anlag eller en polygen nedärvning.
Möjligen råder olika arvsgångar i olika raser
och för olika tänder. Tidigare förslag om att
arvsgången skulle vara enkelt autosomal dominant är
numera inaktuella. Detsamma gäller äldre hypoteser
om att trubbnosiga hundar skulle ha tandbortfall på grund
av "platsbrist". Tandstorleken anpassas till hundens
storlek. Canintandens rot kan däremot inkräkta på
premolarernas utrymme så att de roterar och ställer
sig på tvären hos en brakycefal (kortnosig) ras.
I många raser saknar ett stort antal hundar ett komplett
42-tänders bett. De tänder som saknas är ofta
av ringa eller ingen betydelse för bettets funktion i hundens
nuvarande livsstil. För vissa raser är det praktiskt
omöjligt att genom avelsåtgärder återföra
det kompletta bettet. För sådana raser vore det lämpligt
att man enades om vad som skall betraktas som tillräckligt
tandantal och att detta fördes in i standarden. Standarden
borde även ange för varje ras om någon variant
av tandbortfall skall betraktas som diskvalificerande hos avelsdjuren.
Om man vill
selektera mot tandbortfall kan man, tand för tand, följa
principerna för eliminering av polygena eller okända
anlag. Det innebär att drabbade hundar inte används
i avel och att avelsdjur väljs från så bra
kullar som möjligt. |
Läs
mer om hundens tänder/bett |
|
|
|
|
NAVELBRÅCK |
|
Medfött navelbråck är
en genetisk belastning.
Det kan generellt inte anses försvarbart att använda
hund med medfött navelbråck till avel,
då avkomman löper större risk att få denna
defekt. SKKs grundregler är tillämpbara.
För att avgöra huruvida en hund med lindrigt navelbråck
kan användas i avel
eller ej behövs dock rasspecifika prioriteringar, där
de avelshygieniska åtgärderna anpassas
till rasens övriga defekter, numerär och genetiska bredd.
Hundar med stora/grava medfödda navelbråck ska ALDRIG
användas i avel.
Statens Jordbruksverks författningssamling
§ 2 är även den tillämplig
enligt samma resonemang vid avel på hundar med nämnda
defekt.
|
|
|
|
|
KRYPTOCHISM |
|
|
|
|
|
Kryptorkism
innebär att den ena eller båda testiklarna inte kommit
ner i pungen. En dubbelsidigt kryptorkid hane saknar testiklar
i pungen och är steril. En ensidigt kryptorkid hane har en
testikel i pungen. En sådan hund är vanligen fertil
men valpar efter kryptorkid hane får inte registreras i
SKK.
Kryptorkism förekommer hos nära hälften av hundraserna
i Sverige. Frekvensen varierar från under 1proc. till över
6 proc. men är vanligen är under 5 proc. Kryptorkism
förekommer oftare i dvärgraser och kondrodystrofa raser
än bland medelstora hundar.
Enligt en större
studie har kryptorkida djur oftare än andra även anomalier
i penis och förhud. Dessutom finns en förhöjd
frekvens av patellaluxation och navelbråck.
En sammanställning
av flera olika undersökningar av kryptorkism hos boxer
och schäfer visar att arvbarheten är mycket hög,
0.5-0.8.
Arvsgången
är inte klarlagd. Genetiska studier försvåras
av att anlaget bara kommer till uttryck hos det hanliga könet.
En familjär förekomst av kryptorkism får anses
fastställd och flera forskare hävdar att primär
idiopatisk kryptorkism ökar vid inavel. Det är troligt
att kryptorkism inte följer en enkel arvsgång annat
än i undantagsfall. Recessiv arvsgång med samverkan
av ett fåtal gener har föreslagits. Möjligen
regleras testikelns vandring inuti buken av en gen och den yttre
vandringen genom ljumskkanalen av en annan. En undersökning,
som har stöd av flera forskare, kan tolkas så att
anlaget är ett polygent tröskelanlag.
Anmärkningsvärt
är att ett par studier visar en övervikt av hanar
i kullar som innehåller kryptorkida valpar.
Kryptorkida hundar
används inte i avel och avelsdjur (både hanar och
tikar) bör väljas från så bra kullar som
möjligt,
gärna från kullar där alla hanar har normalt
belägna testiklar.
|
|
|
|
|
Degenerativ
Myelopati |
|
En hund med degenerativa myelopati står ofta med benen tätt
ihop och kan inte korrigera en ovanligt fot läge på
grund av brist på medveten proprioception Degenerativ myelopati
(även känd som kroniska degenerativa radiculomyelopathy)
är en progressiv sjukdom i ryggmärgen hos äldre
hundar. Sjukdomen har en smygande debut vanligen mellan 7 och
14 år. Det börjar med en förlust av koordination
(ataxi) i bakbenen. Per den 15 juli, 2008 har den ansvariga muterade
genen för DM hittats hos för närvarande 43 raser.
Sjukdomen är kronisk och progressiv, och leder till förlamning.
Myelin är ett isolerande hölje runt
nervceller i ryggmärgen . En föreslagen orsak till
Degenerativ Myelopati är att kroppens immunförsvar
angriper denna slida, och bryter ner den. Detta resulterar i
en förlust av kommunikationen mellan nerverna i nedre delen
av kroppen och djurets hjärna.
Det finns nu DNA-test som kan köpas för att se om
våra hundar bär muterade gener för DM. Testet
rekommenderas för vissa raser. Testet består av en
kind kompress (med något som liknar en tops för att
torka av insidan av kinden för att lämna in för
analys).
Jag testade min Tharzis hos ett labb i Tyskland Laboklin.
Jag hade svaret 2 dagar efter utförd test.Tog provet på
Måndag, det kom till Tyskland på Tisdag och jag
hade svaret på Torsdag. Hans resultat finns här:
Testet berättar om din hund bär den
muterade genen som orsakar Degenerativ myelopati, om det är
fri, bärare eller affected.
Resultaten är:
Normal / Normal (N / N)
- Detta innebär att din hund inte har den muterade
stammen och det kommer inte att utveckla degenerativa myelopati.
(Fri)
Normal / onormal (N / A) eller (N/DM)
- detta betyder din hund är bärare av genen, men kommer
inte att utveckla degenerativa myelopati. (Bärare)
Onormal / Onormal (A / A) eller
(DM/DM) - detta
betyder att din hund är smittad med degenerativa myelopati
och kan utveckla degenerativ myelopati (affected). Inte alla
hundar med A / A resultat kommer att utveckla DM.
GenetikAvel
risker för degenerativ myelopati kan beräknas med
hjälp av Punnett Square :
Om båda föräldrarna är
fria (N / N) då kommer alla valparna att vara fri
Om en förälder är bärare (N / A) och en
är fri (N / N) kommer ungefär 50% av valparna att
vara fria och 50% blir bärare
Om båda föräldrarna är bärare (N /
A) då kommer ca 25% att vara fria (N / N), 50% kommer
vara bärare (N / A) och 25% kommer att vara affected (A
/ A)
Om en förälder är fri (N / N) och en förälder
som är affected (A / A) då blir alla valpar bärare
(N / A)
Om en förälder är bärare (N / A) och en
affected (A / A) då blir cirka 50% av valparna bärare
(N / A) och 50% kommer att vara affected (A / A)
Om båda föräldrarna är drabbade (A / A)
då kommer alla valpar att vara affected (A / A)
Symptom
Degenerativ myelopati påverkar först bakbenen och
orsakar muskelsvaghet och förlust av muskulatur och brist
på samordning. Dessa orsakar vinglande och kan även
kan tyckas vara artrit . Hunden drar ett eller båda bakbenen
när den går. Detta att dragande kan orsaka att klorna
på ena foten slits ner. Tillståndet kan leda till
omfattande förlamning i bakbenen. Allt eftersom sjukdomen
fortskride, djur kan visa symtom som inkontinens och har stora
svårigheter med både balans och promenader. Om sjukdomen
tillåts fortgå kommer djuret att visa hälta
fram och omfattande muskelatrofi. Så småningom kranial
nerv eller andningsmusulaturträning engagemang kräver
dödshjälp.
Progression av sjukdomen är i allmänhet långsam
men mycket varierande. Djuret kan vara handikappad inom några
månader, eller kan överleva upp till tre år
eller mer.
Orsaker
Nyare forskning har visat att en mutation i genen SOD1
är en riskfaktor för att utveckla degnerative myelopati
i flera raser. Mutationer i SOD1 finns även ett samband
med familjär amyotrofisk lateral skleros (Lou Gehrig's
sjukdom) hos människor.
Kända orsaker till ryggmärgs dysfunktion
bör uteslutas innan du accepterar diagnos som Degenerativ
myelopati, sjukdom i (utskjutande delar) eller ryggmärgen
kan orsaka tumörer kompression av ryggmärgen med liknande
tecken som degenerativa myelopati.
Behandling
Degenerativ myelopati är en icke-reversibel, progressiv
sjukdom som inte kan botas. Det finns inga behandlingar som
har tydligt visat att stoppa eller bromsa utvecklingen av DM.
Motion
Motion har rekommenderats att upprätthålla hundens
förmåga att gå.Sjukgymnastik kan förlänga
den tid som hunden förblir mobil och öka överlevnadstiden.Canine
hydroterapi (simning) kan vara mer användbart än att
gå.
MINA DM TESTADE HUNDAR/ MY DM TESTED DOGS:
CH
Double Diamond's Durga Tharzis N/N
CH
Moor Racing Offra N/N
CH Arsathas Anova N/N
Arsathas Aischa N/N
Ivegill's Lady Easter Flower N/N
CH Sebranova's
Ramsez (inlånad hane, far till B-kullen) N/N
Marelden's Zamantha Zanamera (Marelden's tik, mor till Marelden's Älskade
Ängel) N/N
CH
Rasswet's Burattino (inlånad
hane, far till C-kullen) N/N
FRIA
GENOM ARV /CLEAR BY INHERITANCE:
Arsathas Barinya
Arsathas Belana Mishenka
Arsathas Barisjnikova
Arsathas Busiga Bubblan
Arsathas Baryshnikov
Arsathas Bol'shoi
Arsathas Bej Ramsez
Marelden's Älskade Ängel
Arsathas Calvados
Arsathas Cassiopeia
Arsathas Coup de Couer
Arsathas Chanel
Arsathas Calvin
Arsathas Camelot
Arsathas Chrisarion
Arsathas Cassandra Mishenka
CH Jelistaz Thriller (far till Jelistaz Winsome) Fri genom CHJelistaz Omar Sharif N/N - CH Indian Cherokee Modnyabistru N/N
|
|
|
|
Länkar
rörande DM |
Resultat
för Testade Borzoier i Finland |
|
OFA
Testresults |
|
|
Valeska
Borzoi DM page |
|
|
Laboklin |
|
|
|
|
|
|
|